Här kommer jag att skriva om mitt liv. Mitt liv som entreprenör, eller åtminstone blivande entreprenör. Jag ska börja med att berätta om mig själv:

Jag är född 1985 i Solna strax norr om Stockholm. Det innebär att jag nyss fyllde 22 år.

För att förstå hur jag har hamnat där jag är idag vill jag berätta om min uppväxt. Jag är medveten om att jag stundvis kan låta bitter, och detta trots att jag har haft en fantastiskt bra uppväxt med en familj som oavsett motgångar alltid har satt mig och mina syskon i det främsta rummet. Ni får helt enkelt ta det jag skriver med en nypa salt.

Jag är uppväxt i Solna men flyttade med min familj bestående av mig, min syster född -81, min bror född -90 och föräldrar, till Bromma i västra Stockholm där jag har bott hela min skolgång. Det var en enkel men mycket bra uppväxt med en stor och kärleksfull familj.

Det sägs att föräldern med samma kön är den absolut viktigaste förebilden vi har under uppväxten, och jag har alltid fått höra hur lik jag är min far. Mer om detta senare. Min far kommer från en enkel arbetarbakrund och har ingen akademisk utbildning att tala om. När han växte upp kan jag tänka mig att jantelagen satte stopp för sådana dumheter. Min mor kommer från en släkt med domare, direktörer och godsägare, där utbildning och investeringar i framtiden alltid varit i fokus. Det är också denna sida av släkten som har varit närvarande under min och mina syskons uppväxt.

Min far var i under större delen av 80-talet en framgångsrik företagare, och när det gick som bäst övervägde mina föräldrar att köpa ett stort hus i Brommas finare områden där den växande familjen kunde leva, men valde att avvakta. Min mor, som liksom min far är född -53, arbetade vid den här tiden som lärare och tjänade en "normal" lön. Detta är historien om hur mitt och mina syskons liv redan från barnsben allt mer kom att handla om pengar.

I slutet av 80-talet gick min fars företag i konkurs, och det är kanske den händelse som har kommit att forma mig mest. Detta trots att jag bara var några år när det hände. Hela familjen vändes plötsligt uppochner, och min mors lön var plötsligt den enda inkomsten familjen hade. Då min far inte hade någon akademisk utbildning att "falla tillbaka på", dröjde det många år innan familjen kom på torr mark igen. Detta gjorde att min fars förmåga att hantera familjens ekonomi, eller sin egen för den delen, i omgivningens ögon reducerades till minimum. Likaså påverkade det mig i mitt beteende, och att jag dessutom fick höra hur lika vi var gjorde det hela mycket svårt.

Det låter säkert som att vi levde under fattigdomsgränsen, men tvärtom har min mor alltid haft en förmåga att förvandla enkla saker till vardagslyx. För ett barn är inte pengar viktigt. Givetvis är en viss levnadsstandard där man kan åka på semester och unna sig saker en källa till glädje, men för ett barn är kärlek viktigast och det har alltid funnits.

Hur som helst. Att under uppväxten vara medveten om hur mycket ens föräldrar tjänar, vilka utgifter som finns, eller att man inte kan åka på semester, är något som jag önskar att alla barn slapp oroa sig för. Man ska inte behöva ligga sömnlös på nätterna av oro för att ens far har en arbetsintervju. Denna dåliga ekonomiska grund har helt enkelt gjort att vi än idag, trots att allt nu är mycket stabilt sedan några år, alltid pratar om pengar när vi ses. Vare sig vi vill eller inte.