Jag sticker till Kroatien en vecka med min flickvän, åter vecka 29:e juli. Ha det bra tills dess!

Nu är det verkligen lugnt på kontoret. Eftersom våra kunder (på designbyrån) har semester så är vi tvungna att ta det också. Det kanske låter som ett lyxproblem, men utgifterna tar tyvärr inte semester. Å andra sidan kan vi nu lägga desto mer tid på att utveckla våra affärskoncept. För tillfället fokuserar vi på att färdigställa en affärsplan för ett projekt som vi ska försöka sjösätta i slutet på sommaren eller i höst. Riktigt spännande att se hur det utvecklas, och vi har hittills fått riktigt bra feedback av personer på starka poster som vet vad de snackar om. Så fort affärsplanen är någorlunda färdig ska vi ta ett möte med en kontakt som verkar vara rätt för det här projektet. Mer om detta snart.

PS. Har Ni testat att dra i snöret ovan till höger? DS.

Ibland känner jag en sorg över att jag inte reser och upplever samma saker som många av mina vänner. Just nu är två kompisar på Nya Zeeland och reser runt och surfar. Några andra var just på en roadtrip genom Sverige och festade en vecka. Många har gjort den klassiska Thailandsresan, och de flesta har varit på festival. Allt detta har jag missat/valt bort och istället valt att bygga upp mitt företag och min framtid. Det låter säkert supertråkigt, men det är svårt att tacka nej till vissa möjligheter och val ibland. Jag får väl helt enkelt gå i pension när jag är 45 och resa med min blivande fru då istället.

Här är mina top 10 favoritprylar hemma/på kontoret just nu (jag är en nörd, jag vet):

Jag inser att det är svårt att kalla sig för entreprenör när man inte har något konkret att visa upp. Det är helt enkelt för tidigt för det, men det jag kan säga är att jag har hittat min plats. Jag älskar helt enkelt att sitta med en grupp begåvade människor (eller ensam) och verkligen vara kreativ. Att tillsammans skapa historia, och verkligen känna att man brinner för något. Det kan dessutom komma precis när som helst. Precis innan man somnar kastar man sig upp och knappar in en snabb anteckning på mobilen. Sen är jag medveten om att entreprenör är ett enormt slitet begrepp. Idag verkar det som att ingen vill vara företagare, utan alla ska vara entreprenörer, men så enkelt är det inte. Jag ser det som att en entreprenör är någon som skapar något. En uppfinnare. En kreatör. En företagare kan vara en duktig chef eller ekonom, men behöver inte nödvändigtvis vara unik eller nyskapande. Man kan bli mycket framgångsrik som företagare också, men inte alls på samma sätt som en entreprenör. Dessutom kan man som jag välja att låta andra som är duktigare på t ex skattefrågor sköta den biten, medan jag kommer med själva idén. Som ett exempel kan man nämna YouTube som såldes för 12 miljarder svenska kronor, och det grundades av två unga killar som ville skapa en gratis videosite. De är alltså primärt entreprenörer, och har säkert överlåtit många bitar till folk som kan det bättre.


Så här definieras en entreprenör i Wikipedia (www.wikipedia.org)

"Entreprenör är ett begrepp för en företagsam person, ofta i betydelsen företagsgrundare. I vidare bemärkelse används termen om en person som är drivande och arbetar hårt för att nå framgång.
Entreprenörskap kan definieras som "förmågan att identifiera möjligheter och skapa resurser för att ta tillvara dessa möjligheter". Entreprenörskapet får någonting att ändra riktning. Nya infallvinklar hittas och utvecklas. En entreprenör skapar nya affärsverksamheter och organiserar marknaden på ett nytt sätt.
Enligt den neoklassiska teorin etablerad av Joseph Schumpeter är en entreprenör en skapare av "kreativ förstörelse" på marknaden (dvs rubbar balansen mellan utbud och efterfrågan) vilket skapar "kaotiska marknader" och gör entreprenören till en person som skapar efterfrågan på en marknad.
Vanliga drag hos entreprenörer är nyfikenhet, kreativitet, en positiv syn på arbete, självständighet, envishet, hängivenhet, optimism och visionärt tänkande. Det skall dock nämnas att det finns en etablerad kritik mot det individfokuserade perspektivet på entreprenörskap, där omständigheter som nätverk, kultur och teamarbete istället framhålls som centrala förklaringsfaktorer bakom framgångsrikt entreprenörskap."

Som det står så är nätverk en central faktor för framgången, och mer om detta kommer sen.

Efter att ha arbetat ett år kände jag mig mogen för att börja plugga igen och sökte därför till linjen Förpackningsdesign på Nackademin i Stockholm. Min dröm var att bli "riktig" designer, men eftersom jag är så fruktansvärt lat blev det aldrig några arbetsprover till Konstfack, Beckmans eller Forsbergs.

Jag har alltid varit kreativt lagt. Redan som barn kunde jag spendera timmar med att konstruera små maskiner med motorer, lampor och batterier. När jag blev äldre växte mitt intresse för musik och konst, och målandet blev ett uttrycksmedel som låg nära till hands. Jag skissade konstant, och bildlektionerna i gymnasiet var vekligen en högtidsstund för mig. Nu låter jag säkert som en problemkille som inte fattade de andra ämnena i skolan och tog till pennorna, men så var det inte. Tvärtom var det mycket få ämnen som jag inte tyckte var intressanta, och jag var alltid den som hördes mest på debatterna i klassrummet. Jag hade utan problem kunnat få toppbetyg, men återigen gjorde min lathet att jag inte nådde ända fram. Precis under MVG i de flesta ämnena. Å andra sidan spelar inte betygen så stor roll om man ändå vill arbeta kreativt, men det är alltid kul att iaf ha möjligheten att läsa på KTH, som jag faktiskt tänkte göra ett tag. Jag har alltid setts som "lat men smart", och alltid fått höra att jag kastar bort min begåvning. Detta stämde under tonåren, men har ändå levt kvar och har kommit att bli en av de främsta drivkrafterna för mig i mitt entreprenörsskap.

Hursomhelst. Nu sökte jag till Nackademin, som var en 2-årig yrkesutbildning inom "framtidsyrket" förpackningsdesigner. Perfekt för den late (smarte?) som inte vill läsa 5 år på SU. Utbildningen innehöll 20 veckor LIA, Lärande I Arbete, där man praktiserade på ett företag i inom design eller förpackning 10 veckor/år. När det var dags för min första praktikperiod var jag givetvis sent ute, men fick i sista stund en praktik på Görans företag (Se "Riktiga män kör tyskt") inom profilreklambranchen. Praktiken gick ut på att som assistent till Art Directorn designa produkter och trycksaker.

Det sägs att man någon eller några få gånger i livet hamnar i ett vägskäl där ens val kommer att påverka allt. Det var här jag valde en väg som förändrade allt. Det var här hela min framtid och "plattform" skapades.

Under våren -05 kände jag mig allt mer mätt på Webhallen. Jag hade vid det här laget "avancerat" till att bli ansvarig för RMA (returärenden) för mobiltelefoner och hemelektronik, men kände inte att ledningen gav utrymmer för de anställda att växa. Min bästa väns svåger, Göran, som jag har känt sedan jag var liten ringde mig en dag. Göran är en mycket framgångsrik företagare, och det senaste företaget han hade startat behövde säljare. Jag gick på en intervju där Göran och VD:n för det nya förtaget kollade om jag var rätt person, och efter ett par dagar ringde VD:n och gav beskedet att jag var välkommen in i företaget. Tjänsten innebar att per telefon och möten sälja avtal för mobila tjänster. Jag var 19 år och arbetade plötsligt som säljare. Och det var inte 50 säljare i ett callcenter, utan det var VD:n, en man som skötte ekonomin och jag. Skjorta och slips varje dag. Egen jobbmobil. Sälj. Snacka sälj. Rätt tänk. Lära sig räkna täckningsbidrag och täckningsgrad. Provision. På lunchen snackade man (läs de) Audi och båtar. Jag fick lära mig att riktiga män kör tyska bilar. Jag blev en till sådan där som ringer och frågar vad man ringer med för operatör idag och hur mycket man ringer för.

Trots att jag vid anställningsintervjun kände att detta var det bästa som hade hänt mig, kände jag ganska snabbt att miljön inte var rätt för mig. Att i Webhallens butik sälja produkter som jag själv brann för till människor som aktivt hade kommit till mig gick inte ens att jämföra med det här. Att jag dessutom kom in så ung i ett företag som den enda säljaren gjorde att pressen var stor. Att Göran dessutom hade fixat det åt mig gjorde inte pressen mindre. Efter ca 3 månader valde jag att sluta. Många ungdomar arbetar på liknande sätt inom denna enorma industri idag, men det unika med mig var att jag kom in så tidigt. Utan någon utbildning kan man som säljare tjäna 30, 40, 50 tusen i månaden (det finns naturligtvis inget övre tak), och detta är givetvis unikt. Hursomhelst var det en enormt viktig erfarenhet för mig att prova på detta, även om det inte var någon dans på rosor under tiden.

Tiden direkt efter gymnasiet var en otroligt spännande tid. Jag flyttade samma sommar ihop med en av mina bästa vänner i en lägenhet i Hässelby Strand där fest, sol och bad stod på agendan. I augusti började jag arbeta på Webhallen (en butik för hemelektronik och spel) i Stockholm. Med ett brinnande intresse för teknik och en enorm energi kunde jag jobba 6-7 dagar i veckan som säljare i butiken mitt i city. Helt plötsligt hade man möjlighet att forma sin personlighet precis som man ville, och med en fast inkomst istället för studiebidraget varje månad kunde man köpa kläder, gå på krogen, och inte minst köpa teknik. Jag kände att jag helt plötsligt kunde låta mig själv blomma ut helt. Jag var inte längre en del av ett kollektiv, som i gymnasiet, och inte heller behövde jag ofrivilligt vara en del av min familjs ekonomi. Jag var fri.

Här kommer jag att skriva om mitt liv. Mitt liv som entreprenör, eller åtminstone blivande entreprenör. Jag ska börja med att berätta om mig själv:

Jag är född 1985 i Solna strax norr om Stockholm. Det innebär att jag nyss fyllde 22 år.

För att förstå hur jag har hamnat där jag är idag vill jag berätta om min uppväxt. Jag är medveten om att jag stundvis kan låta bitter, och detta trots att jag har haft en fantastiskt bra uppväxt med en familj som oavsett motgångar alltid har satt mig och mina syskon i det främsta rummet. Ni får helt enkelt ta det jag skriver med en nypa salt.

Jag är uppväxt i Solna men flyttade med min familj bestående av mig, min syster född -81, min bror född -90 och föräldrar, till Bromma i västra Stockholm där jag har bott hela min skolgång. Det var en enkel men mycket bra uppväxt med en stor och kärleksfull familj.

Det sägs att föräldern med samma kön är den absolut viktigaste förebilden vi har under uppväxten, och jag har alltid fått höra hur lik jag är min far. Mer om detta senare. Min far kommer från en enkel arbetarbakrund och har ingen akademisk utbildning att tala om. När han växte upp kan jag tänka mig att jantelagen satte stopp för sådana dumheter. Min mor kommer från en släkt med domare, direktörer och godsägare, där utbildning och investeringar i framtiden alltid varit i fokus. Det är också denna sida av släkten som har varit närvarande under min och mina syskons uppväxt.

Min far var i under större delen av 80-talet en framgångsrik företagare, och när det gick som bäst övervägde mina föräldrar att köpa ett stort hus i Brommas finare områden där den växande familjen kunde leva, men valde att avvakta. Min mor, som liksom min far är född -53, arbetade vid den här tiden som lärare och tjänade en "normal" lön. Detta är historien om hur mitt och mina syskons liv redan från barnsben allt mer kom att handla om pengar.

I slutet av 80-talet gick min fars företag i konkurs, och det är kanske den händelse som har kommit att forma mig mest. Detta trots att jag bara var några år när det hände. Hela familjen vändes plötsligt uppochner, och min mors lön var plötsligt den enda inkomsten familjen hade. Då min far inte hade någon akademisk utbildning att "falla tillbaka på", dröjde det många år innan familjen kom på torr mark igen. Detta gjorde att min fars förmåga att hantera familjens ekonomi, eller sin egen för den delen, i omgivningens ögon reducerades till minimum. Likaså påverkade det mig i mitt beteende, och att jag dessutom fick höra hur lika vi var gjorde det hela mycket svårt.

Det låter säkert som att vi levde under fattigdomsgränsen, men tvärtom har min mor alltid haft en förmåga att förvandla enkla saker till vardagslyx. För ett barn är inte pengar viktigt. Givetvis är en viss levnadsstandard där man kan åka på semester och unna sig saker en källa till glädje, men för ett barn är kärlek viktigast och det har alltid funnits.

Hur som helst. Att under uppväxten vara medveten om hur mycket ens föräldrar tjänar, vilka utgifter som finns, eller att man inte kan åka på semester, är något som jag önskar att alla barn slapp oroa sig för. Man ska inte behöva ligga sömnlös på nätterna av oro för att ens far har en arbetsintervju. Denna dåliga ekonomiska grund har helt enkelt gjort att vi än idag, trots att allt nu är mycket stabilt sedan några år, alltid pratar om pengar när vi ses. Vare sig vi vill eller inte.